Funderingar

Jag har alltid hyst en stark beundran för läkare. Eller inte bara läkare, egentligen för alla som jobbar inom sjukvård och medicin. Det är hedervärt att rädda liv och hjälpa människor. Jag får alltid lite dåligt samvete över själv att ha valt ett yrke vars enda syfte egentligen är att dra in pengar. Nu kan man ju förstås argumentera för att utan sådana som jag som drar in pengar och betalar skatt skulle det inte finnas någon sjukvård över huvud taget. Och det är ju sant i viss mån. Men jag saknar ändå den där kopplingen men mellan mitt arbete och konkret nytta som är tydlig inom vårdyrken. Jag är till och med lite avundsjuk. För det känns något långsökt att säga att idag har jag minsann räddat liv efter en vanlig arbetsdag. Jag jobbar inom tjänstesektorn så egentligen är allt jag gör ganska abstrakt. I varje fall om man jämför med personer som producerar något konkret, något fysiskt. Jag undrar hur de känner, de som jobbar inom hantverksyrken och industrin. Känner en montör eller mekaniker på bilfabriken som tillverkar våra ambulanser att han eller hon räddar liv bara genom gå till jobbet? Eller det kanske inte de gör. Men jag är nog lite avundsjuk på dem ändå.